trädprojektet

EUROTRIP!

Eftersom jag och Malin hade bokat in en upptäcksfärd i naturen runt lunch passade vi på att ta tag i planteringsproblemen innan vi skulle iväg. En ny receptionist vid namn Kerry Nixon, från England förklarade för oss att deras chef inte alls var trevlig men sprang genast iväg och frågade det Sebastian inte gjort. Sagt och gjort, chefen var inte trevlig och utskällningen skedde rakt framför näsan på oss. Stackars Kerry men vi hade trots det en plan. Kerry lovade oss att om vi köpte träden skulle hon på ett eller annat vis plantera dem om de så skulle bli i hennes trädgård.

Vi gick på jakt efter träden och lyckades otroligt nog hitta två cypresser i ett stort köpcentrum. Personalen var väldigt trevlig! Vi dokumenterade det hela med ett fotografi och kubbade sedan iväg till hostelt för att filma överlämningen av de två cypresserna till Kerry som bevis på att hon lovat ta hand om dem.
Hon lovade att ta hand om cypresserna, plantera dem i trädgården, vattna, sköta om och ta kort på dem samt att sprida vidare vårt budskap om att vara rädd om miljön.

Efter en utflykt där Canyoning stod på spel (med andra ord forsränna med hjälp av kroppen, hoppa från klippor, svinga sig i lianer och klättra ned längst höga berg)med snälla Marcy vi fått med, var vi tillslut tillbaka på hostlet.
  Uppe i vårt rum hade vi nu fått nytt sällskap, tre syskon från Sydkorea som verkligen älskade vårt projekt och att vi var från Sverige. Någon timme senare anlände ännu en rumskamrat på ett vidare dramatiskt sätt (hör tyvärr inte till ämnet men det var minst sagt hysteriskt och en rejäl kulturkrock för de stackars koreanerna): Ben från Kanada!

Efter en presentation av vårt projekt och viktiga synpunkter om klimat skedde sedan dokumentering (intervjuer) på balkongen, vår numera standardplats, av våra åter igen nyfunna vänner. Ben var helt klart ledande i mest kvalitativa intervjusynpunkt. Bra jobbat! (Visas självklart i vår dokumentärfilm)

På kvällen bjöd vi med Marcy och Ben ut för att äta med oss. Vi hamnade på en indisk restaurang där vi (fyra vilsna själar, ja det kändes verkligen konstigt) satt och pratade om världen, livet och hur viktigt det verkligen var att vara rädd om klimatet. Ben var en medelålders man som nyss blivit ensamstående och kom från den kallare delen av Kanada, Marcy var en ung men ändå äldre tjej än oss som höll på att gå kurser i vintillverkning som valt att stanna kvar i Europa innan hemfärden till USA, och vi var två galna tjejer från Sverige som lät munnen tala före vi tänkte (I alla fall i Malins fall under denna middag, underbart).
  När middagen var avslutat gick vi vidare för att hitta det perfekta stället för efterätt. En stjärnklar himmel, gott sällskap och en underbar efterätt, allt var nästan perfekt, förutom vårt mål att hitta någon som kunde joddla i vår kamera. (Målaren på hostelt ville inte ställa upp). Den historien slutade med att några på en bar skötte deras så kallade sätt att joddla (snarare ett sätt att visa sin sångförmåga).

Slutligen ännu två komiska incidenter (som inte hör till ämnet) innan vi sov tryggt i våra sängar ihop om att hinna med tåget från drömmarnas stad.

Mission completed, nu skulle vi bara ta oss hem.

(Alla vi mött och intervjuat under resans gång (minst sjutton personer) har vi för övrigt bett skriva personuppgifter så att vi skulle kunna hålla kontakten och skicka vår dokumentärfilm, små roliga kommentarer och teckningar har dessutom tillkommit.)


De två kvinnorna vi köpte våra cypresser av. De var glada att få vara en del av projektet!


De sydkoreanska systrarna som vi bland annat intervjuade.



Ben från Kanada och Malin i väntan på Indisk mat.


Den amerikanska Marcy! Malin ville fånga ögonblicket; hennes förvåning att se oss...

Träd expeditionen avslutad,
Madeleine Willyams